onsdag 31 januari 2018

Jim & Andy: The Great Beyond - Featuring a Very Special, Contractually Obligated Mention of Tony Clifton

@@@@
Hahahahaha sluta ha världens längsta titel! Eller rättare sagt, sluta inte! Det här handlar trots allt om en egensinnig, genialisk komiker som spelar en annan egensinnig, genialisk komiker och i den processen kliver in i rollen såpass att han driver alla till vansinne vilket naturligtvis var meningen eftersom att komikern han spelar alltid drev alla till vansinne. Hahahaha! Vi snackar alltså Jim Carrey när han tog sig an Andy Kaufman i klassikern Man on the Moon i regi av geniet Milos Forman. Vad väldigt få visste då (filmen släpptes 1999) var att Carrey hade ett dokumentärteam i hälarna hela dagarna. Tanken var att man skulle släppa en film om Carreys insats och hur han method actar skiten ur sig själv och verkligen blir Andy Kaufman. Meeeeeeen när filmbolaget såg vad man filmat satte man direkt ner foten och så gömdes den dokumentärfilmen långt ner underst i en skräphög. Jag har viss förståelse. Det vi får se här är hur Carrey tappar alla begrepp, blir mer Kaufman än Kaufman själv och tar allt som kan tas till sin spets till den allra yttersta spetsen och lite till. Andy hade varit stolt om han varit kvar i livet och kunnat se detta om vi säger så. Mellan dessa gamla tagningar får vi en intervjusituation där en väldigt nedtonad och seriös Carrey sitter och berättar om varför han valde att göra som han gjorde och om hans process att förvandlas till Kaufman. Insiktsfullt till tusen och för alla fans av Carrey och framförallt Kaufman är detta ett måste.
/Surskägget

tisdag 30 januari 2018

Motivation 3: The Next Generation

@@
Första delen handlade om ett gäng skejtare som vi fick följa när de förberedde sig inför en stor tävling. Tvåan handlade om en enskild skejtare och hans karriär. Den tredje delen går tillbaka till konceptet att följa flera olika killar och deras förberedelser. Skillnaden denna gång är att i första delen var alla kända skejtare. I den här delen är de till största del helt okända och kämpar för att förtjäna en plats i toppen. Jag gillade de två första delarna. Det var inga djuplodande mästerverk men helt klart bra och informativ underhållning för stunden. Som i så många dokumentärer handlade det om att man lyckats hitta sköna personligheter. Och det är främst här det fallerar i trean känner jag. De här kidsen har inte alla gånger hittat sig själva och har kanske inte alla gånger utvecklat den typ av personlighet som är intressant att glo på i 90 minuter. Visst finns det livsöden som berör (skejtaren från Brasilien sticker t ex ut på ett positivt sätt) men överlag känns det lite väl mycket hemmavideofilm.
/Surskägget

måndag 29 januari 2018

Gaga: Five Foot Two

@@@@
Jag är inget Lady Gagafan. Visst har hon stänkt ur sig en hit eller två och visst har hon en bra pipa men för min del är det inget jag fastnat för sådär jättemycket. Den här filmen däremot gjorde att jag fick betydligt mer respekt för henne både som artist, musiker och person än jag haft tidigare. På ett sätt är detta Gagas variant av Madonnas gamla klassiska dokumentär In Bed With Madonna där vi fick följa henne på en av hennes turnéer. I Gagas version får vi följa Gaga när hon spelar in och släpper en ny skiva samtidigt som hon påbörjar repetitionerna inför sitt framträdande på Superbowl i halvlek. Vi får här en kvinna som har total kontroll på sitt artisteri och som är otroligt hängiven sitt jobb och som pushar alla andra runt henne att hela tiden sträva efter att göra bättre och bättre ifrån sig precis som hon hela tiden pushar sig själv till samma sak. Vi får också en inblick i Gaga bortom rampljuset och en fin scen är bland annat när hon spelar upp en sång för sin farmor som hon skrivit speciellt för henne. Inte ett öga torrt under den scenen. Jag är fortfarande inget övertygat Gagafan och kommer nog aldrig att bli det, men detta var en intressant och välgjord dokumentär om en intressant artist och människa.
/Surskägget

söndag 28 januari 2018

Hired Gun

@@@@
Vi har superstjärnorna. Sedan har vi folket som spelar med superstjärnorna. Som inte är bandmedlemmar. Som bara förväntas dyka upp för en lönecheck, kunna alla låtar och sticka iväg på turné när superstjärnan känner för det. Eller komma in i studion och lägga ett ballt solo för en klapp på axeln och en sedel i handen. I musikbranschen kallas de för hired guns (inhyrda torpeder typ) och därav titeln på denna dokumentärfilm. Det handlar helt enkelt om folket som är en stor och viktig del av musiken vi lyssnar på och älskar men som alltid får stå i bakgrunden och som aldrig får nån som helst cred och som närsomhelst kan bli kickade för att superstjärnan tröttnat på dem. I andra fall kan det också vara så att superstjärnan är en hygglig prick, som Alice Cooper, som gärna lyfter fram okända talanger och sedan slussar dem vidare mot egna karriärer. Här får vi träffa mängder av dessa musiker som stått i skymundan. De berättar om sina upp och ner i karriären och vad som är roligast och jobbigast med att jobba på det sätt de jobbar på. Kul och lite annorlunda vinkel på musikindustrin.
/Surskägget

lördag 27 januari 2018

Superswede: En film om Ronnie Peterson

@@@@
Jag kan inte hävda att jag är världens största F1-fan på något vis. Visst är det kul att kolla nåt lopp då och då och givetvis finns det en tjusning i att se ett gäng dårar sitta i blixtsnabba superbilar som susar förbi i trehundra knyck i kurvor jag skulle ramla omkull i om jag så kom på en cykel. Däremot har man sedan barnsben vetat om legenden Ronnie Peterson. Den ende svensk som gjort nåt avtryck i F1-världen. Och det är stort. Han är där uppe med våra andra sportlegender som Björn Borg, Ingemar Stenmark, Patrik Sjöberg, Ingo Johansson och Gunde Svan (jaaaa jag vet det finns massa legendariska kvinnliga idrottare också som knäckt alla rekord i hela världen). Tyvärr dog han ju väldigt ung och fick kanske inte ens chansen att faktiskt plocka hem ett mästerskap vilket han absolut hade talang nog för att göra. Jag har alltid trott att han dog i en krasch men fick här lära mig att han faktiskt dog dagen efter kraschen på sjukhuset. Den här filmen börjar med kraschen för att sedan spola tillbaka till hans barndom och så får vi följa hans färd mot F1 dels via interjuer med vänner, familj och andra F1-stjärnor och dels via arkivklipp. Under en tid när F1 var som farligast är det härligt att se kamratskapet mellan förarna och James Hunt (legendariska britt) borde fått tapperhetsmedalj efter att helt orädd slängt sig in bland lågorna kring Ronnies bil och dragit ut honom från eldhavet. Visst fan får man en tår i ögat på slutet trots att man vet att det kommer sluta i tragik. R.I.P. Ronnie.
/Surskägget

fredag 26 januari 2018

Richard Pryor: Icon

@@@
Pryor var kungen av stand-up och dessutom en tvättäkta Hollywoodstjärna som gav oss mängder med bra filmer, mestadels komedier men även några av det mer dramatiska och seriösa slaget. Han var en stor förebild för mer eller mindre alla komiker som pysslar med stand-up idag och har inspirerat komiker världen över. Han var också en trasig kille som växt upp med en alkoholiserad och prostituerad mor i den bordell där mamma jobbade som drevs av en alkoholiserad mormor. Vilka härliga familjehögtider i den miljön det måste varit. Den här lite för korta (knappa timmen) tevedokumentären om Pryor hinner beröra både hans trassliga barndom som hans knarkeskapader i vuxnare ålder samtidigt som en del kända komiker intervjuas och berättar om hur mycket han betytt både för dem och för världen. Det som saknas är förstås Pryor själv som var död när filmen gjordes. Man hade gärna sett mer om Pryors privatliv vilket nu mest snabbspolas igenom. Sju äktenskap nämns det i förbigående att han hade och sedan går man raskt vidare till nästa karriärsgrej. Budgeten finns väl inte men hade varit intressant med mer djuplodande intervjuer och mer folk som stod honom nära.
/Surskägget

torsdag 25 januari 2018

Bowie: The Man Who Changed The World

@@
Kring en artist som Bowie kan man berätta hur mycket som helst om. Man kan ta upp hans 60-tal, hans 70-tal, 80-tal etc. Man kan prata om hans sångkarriär eller hans filmkarriär. Man kan nysta lite i hans modemedvetenhet och hans känsla av att alltid lika steget före och testa nytt. Man kan diskutera hans diverse olika karaktärer live och vad de innebar för musiken och publiken. Den här filmen vill göra allt det och lite till och då räcker inte tiden till och allt som sägs blir väldigt ytligt och väldigt lite av sådant vi inte redan visste (och då är jag inget superfan av Bowie som kan allt om honom). Filmen baseras dessutom mest på intervjuer med folk som kände Bowie och endast gamla intervjuklipp från arkiven när han ska uttala sig själv vilket inte ger den mest personliga bilden. En helt okej rulle om man vill få en snabb överblick i vem Bowie var, men inget sådär superengagerande.
Surskägget

onsdag 24 januari 2018

Williams

@@@@
Namnet Williams är ett av de mest kända inom Formel 1 och har varit ett av de tävlande stallen i över 40 år vid det här laget. Det har gått upp och ner genom åren och de riktiga guldåren på 80-talet ligger bakom dem. Å andra sidan ligger de riktiga bottenåren på 70-talet bakom dem också. Filmen följer familjen Williams, dels pappa Frank som var den som startade hela bolaget back in the day, dels dottern Claire som nu tagit över som chef för hela stallet och därmed är den enda kvinnan i den höga positionen i den annars så extremt mansdominerade sporten där kvinnor mest är med som kuttersmycken och sexig utfyllnad före och efter loppen. Mamma Virginia är död men får ändå en stor roll i filmen via de inspelade kassettband hon gjorde med den spökförfattare som skrev hennes biografi. Det är en intressant inblick i en familj som offrat det mesta för pappa Franks fanatiska driv att lyckas inom F1. Trots fatala olyckor där Franks förare dör i hans bilar till hans egna bilolycka där han blir nästintill helt förlamad så tuffar tåget Williams på och kämpar säsong efter säsong att producera bättre och snabbare bilar med bättre och snabbare förare. Höjdpunkten på filmen är en tårfylld scen där Claire läser högt ur mammans bok som pappa Frank aldrig läst och man tydligt kan se hur mycket kapitlet påverkar honom.
/Surskägget

tisdag 23 januari 2018

Inside Job

@@@@
Viktig film om hur jävla blåsta vi blir av de stora investmentbankerna, av låneinstituten och de flesta andra finansiella institut och myndigheter. I det stora hela är den här dokumentären samma story som vi fick i fiktiv form i The Big Short. Med andra ord en historia om hur det kom sig att en av de största ekonomiska, globala kriserna slog till i början av 2010-talet. Här får vi ansikten och namn på i princip alla inblandade och även de som vägrar ställa upp på intervjuer får komma till tals genom gamla intervjuer, senatutskott och liknande. Man har samlat ihop en sjujäkla massa material till den här filmen och presenterar det enkelt, avskalat och tydligt. Det är faktiskt helt sjukt hur det inte finns lagar som förhindrar den här typen av beteende och hur alla inblandade kom undan med det och nu ligger och njuter på nån sandstrand med ett par miljarder på kontot. Fy fan, man tappar ju allt hopp och all tro om mänskligheten när man ser såna här filmer.
/Surskägget

måndag 22 januari 2018

Accidental Courtesy: Daryl Davis, Race & America

@@@
Daryl Davis är musiker, föreläsare och samlare av Ku Klux Klanmedlemmars dräkter och andra typer av souvenirer från KKK. Han är också svart. Nej, han är inte knäpp. Han har en fix idé att folk bara hatar det de inte känner till. Det är svårare att hata någon man känner. Alltså ser han till att åka runt och försöka träffa så många Klanmedlemmar som bara möjligt. Han bryter ner deras barriärer och blir sakta men säkert deras kompis och i ganska många fall slutar det med att de bryter med Klanen och skänker bort alla sina kläder och prylar till Daryl. Han omvänder folk och gör världen till en bättre plats sakta men säkert helt enkelt. Den här filmen följer honom i hans strävan att göra världen till en bättre plats där alla oavsett färg på huden blir accepterade. Vi får också en liten kortare historik i de svartas historia i USA. Intressant och lite annorlunda film om en unik person.
/Surskägget

söndag 21 januari 2018

Mortified Nation

@@@
En dag fick en kille i USA snilleblixten att bjuda in sina klasskompisar på college för att höra honom läsa upp pinsamheter från sitt gamla kärleksbrev han skrev när han var typ 12. Hahahaha! Detta utvecklades sedan snabbt till att man låter folk kliva upp och läsa upp sina gamla dagböcker. Om det är nåt man vet med säkerhet om tonåringar är det att ALLT som händer i livet är det viktigaste som hänt en person i hela världshistorien nånsin och ALLT måste överdrivas gånger en miljard. Därför blir det förstås riktigt kul att höra nån läsa upp sin dagbok från när de var 14 hahahaha för minsta skitsak som ingen vuxen ens skulle höja ett ögonbryn om är DET VIKTIGASTE NÅNSIN!!!! Den här filmen är typ 80% folk som står på scen och läser högt och det är för det mesta skitkul. Sedan är det ungefär 20% där vi får träffa personerna bakom som skapade denna föreställning som finns i flera olika städer (även Malmö) där vemsomhelst får kliva upp och läsa sitt gamla trams. Hahahaha! Underbart!
/Surskägget

lördag 20 januari 2018

Nobody Speak: Trials Of the Free Press

@
Hahahaha sluuuuuuuta! Den här filmen försöker på allvar hävda att den fria journalistiken är skakad i sina grundvalar och är på tillbakamarsch för att man blir stämd när man lägger upp stulna porrfilmer på kändisar på nätet. I detta fall är det Hulk Hogan som lackade ur när en läckt film på honom och en dam hamnade på nätet och stämde skiten ur sajten som lagt upp filmen. Och vann. Rätt och riktigt enligt mig. Enligt den här filmen så är det här ett bevis för att alla åklagare i hela världen, hela rättsystemet och alla miljardärer konspirerar mot journalister och att vi snart inte kommer ha några "fria" tidningar eller nyhetssajter kvar i världen. Jebus.
/Surskägget

fredag 19 januari 2018

I Am Your Father

@@@
När jag var liten knodd och Stjärnornas Krig gick upp på bio så knallade en av de absolut elakaste skurkarna jag nånsin sett upp på bioduken. Och då hade jag ändå sett Zod i Stålmannen 2 och Toht i Jakten På Den Försvunna Skatten! Men Darth Vader, det var en helt annan femma det. Ondare skurk gick inte att hitta. Allt från det konstanta väsandet av den konstgjorda andningen, till masken, till dräkten, till rösten, till de minimala men ack så onda gesterna till användandet av Kraften till att strypa folk. Darth var så ond som man kunde bli. Den här dokumentärfilmen handlar om mannen bakom masken. David Prowse är ett välkänt namn för de flesta Star Warsfans trots att ingen egentligen sett honom (nej det var inte han som fick vara ansikte i Jedins Återkomst när masken äntligen kom av). Den här filmen ger oss dels en inblick i hans liv som styrkelyftare och skådis (han är med i A Clockwork Orange t ex) men också kring de många publika bråken mellan honom och George Lucas där Prowse inte alltid varit helt nöjd med hur han behandlats både ekonomiskt och som människa (han är t ex portad från alla officiella Star Warsevenemang). Bitvis blir det lite väl mycket fanvarning på regissören, men i det stora hela en intressant film.
/Surskägget

torsdag 18 januari 2018

Berättelsen om Pixar

@@@
Titeln säger allt om filmen. Här får vi helt enkelt, kort och koncist, ta del av Pixars historia från start till idag. Som vanligt ligger den största fokusen på den tidiga historiken och ju närmare nutid vi kommer desto snabbare hastar man igenom det. Helt enkelt för att vi här och nu inte har koll på vad som är viktigt och inte när det fortfarande håller på och händer. Hursomhelst är det intressant och kul att få intervjuer med John Lasseter och Steve Jobs som sitter och snackar om de tidiga åren och hur teknik och berättarglädje på ett snyggt sätt förenades och skapade nånting nytt. Med megasuccéer som Toy Storyfilmerna, Bilarfilmerna, Superhjältarna, Hitta Nemo, Monsters Inc. etc etc etc så får man väl lov att säga att Pixar lyckats väl. Kanske en film mest för de mest inbitna filmnördarna som vill veta mer om studion som bjussat på en hel bunt klassiker.
/Surskägget

onsdag 17 januari 2018

A Plastic Ocean

@@@
Fan vad mycket skit det finns i haven. Här i väst ser vi till att återvinna det mesta av all plast som tillverkas, men i öst och då främst vissa länder i Asien, skiter de helt och hållet i allt detta då överlevnad för dagen förmodligen känns viktigare än var närmaste återvinningsstation finns (och då finns det ingen) och då åker all plast rakt ut i närmaste vattendrag där det sedan strömmar ut i haven. Allt typ av djurliv som lever i och kring haven riskerar att få i sig en massa plast vilket sedan självklart inte bryts ner i magen utan fyller upp magsäcken tills djuren dör. I allra bästa roligaste fall kanske vi fiskar upp en firre och så får vi i oss plast också. Mums. Kittlar dödsskönt i kistan. Fy fan! Den här filmen har ett viktigt budskap men blir på sina håll kanske lite väl föreläsande med en lätt von obenattityd där filmskaparna minsann vet bäst och klappar alla oss andra lite på huvudet. Man tappar också fokus lite ett par gånger. Oavsett det är det en viktig film att se. Försök använda så lite plast som möjligt och återvinn det du använder.
/Surskägget

tisdag 16 januari 2018

Behind "The Cove" - The Quiet Japanese Speak Out

@
Hahahaha vad är det här? The Cove, en stark dokumentärfilm om delfinslakt i en japansk by, väckte en hel del ilska och avsky när den kom för ett par år sedan. Vissa japaner höll förstås inte med och gillade inte att bli utpekade som galna delfinmördare. Fair enough. Vad jag trodde skulle vara en seriös film som belyser andra fakta kring detta och visade nån sorts motpol till The Cove visade sig vara en glad japansk kvinna som tagit med sig sin hemmakamera och gått ut på stan för att filma lite. Det här är alltså AMATÖR på hög nivå. Det kommer till och med upp en textrad mitt i filmen där det står nåt i stil med: "Hon vet inte riktigt vad hon håller på med för hon har aldrig hållit i en kamera förut så ursäkta att det är rätt så värdelöst just nu". HAHAHAHA! Sluta. Sluta! Det här är inte ens en film, det här är en människas högst personliga videodagbok som inte är intressant för nån förutom henne själv.
/Surskägget

måndag 15 januari 2018

Rats

@
Sjukt onödig och ointressant film som bara går ut på att smutskasta råttor så mycket som möjligt. Synd för råttor är smarta, intelligenta djur som helt klart lider av ett riktigt dåligt rykte. Jag hade förväntat mig mer av Morgan Spurlock (fortfarande mest känd för Super-Size Me) som här bara gör bort sig totalt. Trist, oinspirerat och helt utan värde.
/Surskägget

söndag 14 januari 2018

After Porn Ends 2

@@@
För ett par år sedan recenserade jag första filmen och nu när en otippad uppföljare kom ut på Netflix kände jag att det var lika bra att se och recensera även den. Uppföljaren är exakt vad första filmen var, det vill säga en dokumentär där man intervjuar porrskådisar, kvinnliga som manliga, som lagt karriären på hyllan och därmed måste ställa sig frågan: "Jaha, nu då?". Precis som i första filmen följer intervjuerna ungefär samma mönster med före, under och efter och precis som i första filmen så ångrar de allra flesta ingenting medan några fåtal kanske valt andra karriärer idag. Det livsöde som sticker ut lite och berör mer än övriga är Janine Lindemulder som har stora problem idag tack vare sin karriär som bland annat lett till att hon inte längre får träffa sina barn. Tragiskt och jäkligt bara för att man råkat vara naken framför kameran en gång i tiden.
/Surskägget

lördag 13 januari 2018

Mostly Sunny

@@@
Berättelsen om Sunny Leone, en av världens mest kända porrskådisar och den garanterat mest kända indiska porrstjärnan. Hon är visserligen född och uppvuxen i Kanada men eftersom att hon har indiska föräldrar verkar hela Indien veta vem hon är om man ska tro den här filmen. Hon blir inbjuden som underhållare till bröllop(!) och dyker upp i alla möjliga sammanhang i indisk teve. Nu satsar hon stenhårt på att slå igenom som seriös Bollywoodskådis (om nu seriös och Bollywood går hand i hand) och har mer eller mindre lagt porrkarriären på hyllan. Filmen följer Sunny och hennes pojkvän medan de försöker orientera sig mellan alla fallgropar från porr till nåt mer seriöst. Vi får även veta en del om Sunnys bakgrund och hur de flesta av hennes familjemedlemmar vänt henne ryggen då porr inte är kosher enligt en strikt indisk uppfostran och kultur. Sunny är en söt, glad och smart tjej med skinn på näsan som det är nästan omöjligt att inte tycka om. Därmed har filmen vunnit mycket. Bitvis kan jag dock känna att regissören borde vågat gräva lite djupare för att verkligen hitta den där kärnan som verkligen är Sunny bakom alla skal.
/Surskägget

fredag 12 januari 2018

Speed Sisters

@@
Det här hade en intressant premiss men blev lite väl amatörmässigt utfört. Vi får följa fyra unga kvinnor i Israel och Palestina som kör racerbil i en speciell tävlingsform som bara verkar poppis lokalt i Israel. Hursomhelst ligger utmaningen givetvis i att de är kvinnor och sporten är starkt mansdominerad och ingen riktigt vill ta dem på allvar. Det är en film om att kämpa för sin rätt att tävla, att följa sina drömmar och att nå sina mål. Det är också delvis en politisk film som tar ställningstagande mot Israels ockupation av Palestina. Ambitionerna är som ni förstår högt satta. Dessvärre känns det mest som att nån polare har filmat tjejerna med sin lilla konsumentkamera och sedan klippt ihop det på en Mac. Resultatet är inte oävet men lite amatörmässigt.
/Surskägget

torsdag 11 januari 2018

Ice Guardians

@@@@
Jaaaaaa såhär ska en slipsten dras när det kommer till underhållande dokumentärfilm. Precis som i The Last Gladiators får vi här följa de riktiga råskinnen på isen. Snubbarna som kanske inte alltid är snabbast, som kanske inte gör flest mål, som kanske inte har bäst spelsinne. Men snubbarna som garanterat inte backar för nån och som skyddar sina mer talangfulla lagkamrater med sina liv om så krävs. Jupp, vi snackar killarna som är beredda att kliva ut på isen match efter match för att om nödvändigt slita av sig handskarna och puckla på nån annan i en blodig boxningsmatch. Där The Last Gladiators främst följde en före detta spelare som nu hade svårt att hitta rätt i riktiga livet följer Ice Guardians mängder med spelare, både de som lagt skridskorna på hyllan och de som är aktiva idag. Vi får dessutom intervjuer med läkare, journalister och publik om vad de tror, tycker och tänker om dessa busar på isen. Det är både för och emot såklart men lyssnar man på spelarna tycker i princip alla att det är en del av sporten och att sporten numera saknar en hel del spänning och säkerhet när man skapat nya regler för att försvåra för de närmast arrangerade boxningsmatcherna mitt i matchen. Intressant och underhållande.
/Surskägget

onsdag 10 januari 2018

Generation Iron 2

@@
För två år sedan recenserade jag första filmen och gav den lysande betyg. Så jag såg verkligen fram emot tvåan när jag såg att den dykt upp och slängde på den vid första bästa tillfälle. Vilken besvikelse. I stort sett är det samma film som den första fast bara sämre. Det är tråkigare utövare man fått tag på. Det är tråkigare saker som händer (eller snarare inte händer) och rent allmänt känns det som att man pressar blod ur en sten för att få med nånting av intresse överhuvudtaget. Första filmen hade en härlig dynamik där två av utövarna ställdes mot varandra och vi fick följa deras individuella kamp för att bräcka den andre i tävlingarna. Ungefär som man ställde Arnie mot Lou Ferrigno i klassiska Pumping Iron. Det saknas helt i uppföljaren. Dessutom finns det ingen med samma charm och glöd som i första filmen. Saknar man rätt folk att filma så blir en dokumentär ofta platt och tråkig. Exakt så är det här.
/Surskägget

tisdag 9 januari 2018

The Hurt Business

@@@
Film om MMA, både dess historik och dess nutid med intervjuer med mängder av utövare både från förr och från nu. Jag är inget superfan av MMA, har inte superkoll på alla fighters och kollar sällan på matcher men är helt klart underhållen av sporten när man väl tar sig tid att kolla. Här har man lyckats samla en hel del namn till och med jag har koll på och en bunt namn som enligt filmen är kända men som inte säger mig nånting alls. Man följer både män och kvinnor och man följer både de stora vinnarna och de stora förlorarna. Kort sagt försöker man få med så mycket som möjligt av hela sporten. Det lyckas man rätt väl med. Visst blir det lite kort och ytligt på sina ställen och kanske hade man som film tjänat på att antingen vara en dokumentär om sportens historia eller en dokumentär och dagens utövare och vad som verkar komma framöver. Men man lyckas balansera det hela rätt bra och även en hyfsat oinsatt person som jag själv fick ut rätt mycket av filmen.
/Surskägget

måndag 8 januari 2018

Facing Ali

@@@@
Man kommer för tid och evighet debattera vem som varit den bästa boxaren genom tiderna. Tittar man enbart på tungvikt finns det mängder med namn redan där. Tittar man sedan även på övriga viktklasser dyker det upp en hel bunt namn till. Men en som alltid kommer att toppa alla dessa listor är Muhammad Ali. Dels för att han var en riktigt skicklig boxare, dels för vad han åstadkom privat och samhällspolitiskt. Det sistnämnda är kanske en ännu viktigare del av hans arv och hans storhet. Den här dokumentärfilmen riktar in sig på att intervjua mer eller mindre alla som någonsin klev in i en ring tillsammans med honom och boxades mot honom. Alla utan undantag hyllar honom unisont både som boxare men framförallt på det personliga planet. Det är rätt mäktigt att se. Det är också ballt att se alla de här tuffa boxarna som gamla gubbar nu, fortfarande lika tuffa dock. Givetvis varvas intervjustunderna med klipp från matcherna och från privatlivet. Mycket intressant film som gav mig en ny dimension av respekt för herr Ali.
/Surskägget

söndag 7 januari 2018

Danny Says

@@@
Säger man Danny Fields är det knappt nån som vet vem han är utanför den lilla grupp musiker, artister, skådisar och konstnärer som han hängde med. Men säger man Andy Warhol, Nico, Lou Reed, Iggy Pop, Alice Cooper, The Ramones och MC5 så är nog de flesta med på vilka man pratar om. Danny som var charmig och hade koll på vad som var hippt, vad som var inne och framförallt vad som kunde bli en monsterhit jobbade som manager åt många artister och som PR-ansvarig för ytterligare mängder och mängder med band och musiker. Han hade ett finger i varje syltburk skulle man kunna säga. Det som gör den här filmen sevärd är dock inte Danny Fields, även om hans skönt torra humor helt klart gör honom till ett intressant intervjuoffer, nej det är det faktum att filmskaparna lyckats gräva fram enorma mängder med gamla filmklipp och foton som ger oss en klockren bild av hur det kunde se ut på alla de där festerna hos Andy Warhol och exakt hur flippad Iggy Pop verkligen var och hur tuffa The Ramones var även när det stod tre personer i publiken långt innan de blev stora. Det är den stora tjusningen med den här filmen att få uppleva den tidsmaskinen. Resten är liksom lite extra grädde på tårtjäveln.
/Surskägget

lördag 6 januari 2018

Mr. Dynamite: The Rise of James Brown

@@@
I feeeeeeeeeel gooood! Huh! Energiknippet James Brown kallades alltid för "The hardest working man in show business" och det kan mycket väl stämma. Dels för att han i princip turnerade konstant och stod på scen 360 av 365 dagar och dels för att han när han väl stod på scen inte stod still en sekund. Det dansades, showades och sjöngs för fullt 100% hela tiden. Dessutom hade han så pass bra koll att han direkt hörde om nån i bandet spelade fel och gav dem böter mitt i ett danssteg. Hehehehe. Så gör bara riktiga proffs - och skitstövlar. Mängder med artister har förstås inspirerats av Brown, Michael Jackson och Prince förstås, men även Bossen själv Bruce Springsteen. Och sämre förebild finns det väl att ha. I alla fall när det kommer till artisteriet. Privat var ju Brown en hyfsad skitstövel och kvinnomisshandlare som man helst hade knuffat in i ett mörk hål och sedan slängt nyckeln. Och det är där den här filmen fegar ur. Man nämner misshandeln och hans mörka sidor lite som hastigast och sedan skyndar man sig att koncentrera sig enbart på musiken och det positiva han gjorde för de svarta i USA för att stärka dem som grupp. Det är synd. Man borde lyft upp bägge bitar för att få hela bilden. I övrigt får vi mycket livematerial och det är förstås en fröjd för både öga och öra. Huh!
/Surskägget

fredag 5 januari 2018

Whitney: Can I Be Me?

@@@
Har aldrig varit nåt större fan av Whitney Houston. Visst, hon hade en fantastisk röst och på 80-talet kom några sköna klassiker som I Wanna Dance With Somebody, How Will I Know och So Emotional och så givetvis megasuperduperhiten I Will Always Love You från filmen The Bodyguard där Whitney visade prov på att hon minsann kunde vara ett större stenansikte än hennes motspelare Kevin Costner. Och det säger inte lite! Men oavsett om man är ett fan eller inte har man ju lite halvt om halvt följt hennes dagar från firad popdrottning till knarkpundare död i ett badkar. Hennes make Bobby Brown (som folk knappt minns med hitlåten My Prerogative) var ökänd som bad boy och allt Whitneys knarkande har alltid skyllts på honom. Fram till nu. Det visar sig nämligen i den här dokumentärfilmen att Whitney minsann inte var så sockersöt och helig som hennes managers ville att hennes image skulle vara. Nej, Whitney kom från fel sida spåret och prövade knark redan som tolvåring. Känns som att mer än en person borde be Bobby om ursäkt ungefär nu. I övrigt får vi följa med Whitney från barndom till glansdagar till döden i ett badkar. Här och där känns det lite väl långt och påklistrat, men överlag en intressant film.
/Surskägget

torsdag 4 januari 2018

Bruce Springsteen: In His Own Words

@@@@
Bossen! The Boss! Mannen, myten, legenden och chefen! Att säga att vi på bloggen älskar Bossens musik är kanske århundradets underdrift. Vi ÄLSKAR hans musik. Få andra artister fångar den där speciella känslan i både text, musik och sång som han och dessutom är det i princip ingen som är bättre på en scen. Här får vi en ganska avskalad dokumentärfilm som till stor del består av hur Bossen läser högt ur sina memoarer och så får vi se en bunt gamla foton och filmer som illustrerar det han pratar om för tillfället. Det är både personligt och poetiskt, allvarligt och roligt precis som det mesta av hans musik. Att höra honom läsa högt ur boken och sedan berätta lite mer ingående kring händelserna samtidigt som vi får se gamla klipp är ett genidrag. Man dras med in i storyn och vi får en större förståelse för alla de faktorer som formade honom. Det här är med handen på hjärtat inte en dokumentärfilm för alla. Det här är specifikt för Bossens fans då det förutsätts att vi redan har koll på de stora bitarna av hans historia och karriär. Här får vi ett par djupare nedslag som ger oss en större och bättre inblick i hans liv.
/Surskägget

onsdag 3 januari 2018

God Bless Ozzy Osbourne

@@@@
Just när man trodde att man visste allt som fanns att veta om Ozzy kommer en dokumentärfilm som lyfter fram lite ny info som man inte hade koll på sedan tidigare. För de av er som inte är fans av Ozzy kan man ju snabbt berätta att han var en strulputte som ung, hamnade i samma band som tre andra strulputtar och skapade tillsammans med dem den första riktiga hårdrocken i bandet Black Sabbath. Framgångarna leder till massiva alkohol- och knarkintag och eftersom att Ozzy är snäppet värre än alla andra när det kommer till att fylla sin kropp med sprit och droger får han sparken. Just när allt känns hopplöst dyker managern och senare frugan Sharon upp och räddar både Ozzys liv och hans karriär. De som inte har koll på musiken har oftast koll på MTV-såpan The Osbournes som satte Ozzy på kartan utanför hårdrocksvärlden på allvar en gång för alla. Där lullade han runt och var lite förvirrad mysfarbror trots att han var Satans Son och alla andra hårdrocksklichéer. Det vi inte visste var att han var absolut stupfull och hög hela tiden även under The Osbournes trots att den officiella versionen då löd att han var spiknykter. Men nej, Ozzy krökade som aldrig förr och man filmade honom bara innan han blev för full och slocknade med ansiktet först i sin egna spya. Den här filmen är producerad av Ozzys son Jack och ger oss därmed en intimitet andra produktioner skulle haft svårt att uppnå. Närgånget och riktigt personligt på ett sätt som man uppskattar när man glor på dokumentärer.
/Surskägget

tisdag 2 januari 2018

Oasis: Supersonic

@@@@
Hahaha syskonrivalitet gånger en miljard! När Oasis exploderade på musikscenen i början av 90-talet var jag allt annat än imponerad. Jag hatade överlag hela den brittiska indierock- och popvåg med Blur, The Verve, Happy Mondays, The Stone Roses, Pulp, Suede och allt vad fan de nu än hette. Det ena bandet sämre än det andra helt enkelt. Jag klumpade helt enkelt ihop Oasis med all annan skit. Jag vet, jag vet, sjukt orättvist mot Oasis men så var det. För ett gäng år sedan spelade Vrångmannen upp Ryan Adams version av Wonderwall som knockade mig så till den milda grad att jag var tvungen att gå tillbaka och lyssna på Oasis på allvar och blev då knockad av deras första två, tre skivor totalt. Så nu är jag ett Oasisfan 20 år för sent hahahaha. Den här dokumentären följer bröderna Gallagher från arla barndomen fram till storhetstiden och sedan snabbspolar man förbi alla skivor som kom efter de första tre för då var det liksom inte lika intressant längre. Vi får ta del av det mesta gällande musiken, knarket, festerna och brudarna och framförallt får vi det mesta kring de många, många, många, många bråken mellan Liam och Noel hahahaha. Att de höll ihop så länge som de gjorde är helt makalöst. En annan hade slagit ihjäl Liam med en trumpinne dag ett.
/Surskägget

måndag 1 januari 2018

Foo Fighters: Back and Forth

@@@@
2013 sparkade vi igång året med en dokumentärfilmsvecka. Sedan 2014 är den utökad till en hel månad och 2018 är inget undantag. Nu när baksmällan efter gårdagens Nyårsafton pulserar värre än nånsin och Ivanhoe är lika underbart tråkig på teve som den har varit i 200 år känns det som att det allra bästa vi kan göra är att snacka lite Foo Fighters speciellt som de släppte ny platta i slutet av förra året och dessutom ska spela i Göteborg nu i sommar (självklart kommer både detta sura skägg och vår vrångaste man på denna blogg vara på plats). Alla kan väl storyn om Foo Fighters vid det här laget? Dave Grohl var bäst på trummor och studsade in i Nirvana lagom för att spela in mästerverket Nevermind med dem för att sedan katapultera till alla topplistor världen över. Ett par år senare hade låtskrivargeniet Cobain tagit livet av sig och Grohl visste inte riktigt vad han ville med resten av sitt liv. Förutom att spela musik. Så det var exakt det han gjorde och slängde ihop en liten demo där han spelade allt själv. Denna lilla demo blev Foo Fighters debutplatta och vilken jäkla debut! Det visade sig snabbt att Cobain inte var det enda låtskrivargeniet i Nirvana och nu sisådär 20 år senare eller så är Foo Fighters ett av de största, om inte det största, rockbanden i världen. Den här dokumentärfilmen fångar allt det där med hela storyn från Nirvana fram till 2011 då filmen spelades in. Vi får intervjuer med allt och alla och vi tas med bakom kulisserna och upp på scenerna. Snyggt, personligt och fyllt med grym musik.
/Surskägget