En Officer & En Gentleman

@@@@

Richard Gere är en såndäringa skådis som egentligen inte har så där värst supermånga jättebra filmer på meritlistan men som av nån anledning är superduperkänd ändå. Det här är utan tvekan hans finaste stund på vita duken och vilken stund det är. Gere spelar ung kaxig rekryt i marinkåren (lite som Tom Cruise gjorde ett par år senare i Top Gun) som hamnar i Louis Gossett Jr’s hårdhänta utbildning. Tillsammans med bästa polaren David Keith kämpar Gere sig igenom den stenhårda drillning där folk droppar av en efter en tills bara de allra bästa av de allra bästa är kvar. Samtidigt som han kämpar sig igenom detta träffar han Debra Winger och blir kär. Slutscenen är sådär fantastiskt klassisk när tonerna av Up Where You Belong klingar och Gere hämtar upp Winger från fabriken där hon sliter bort sitt liv och alla applåderar glatt när han bär iväg med henne i famnen. Inte ett öga torrt för det här är lika delar romantik som stenhårt actiondrama.

/Surskägget

The Untouchables

@@@@

Har som ni kanske vet svårt för Kevin Costner. Tycker mest han är ett stenansikte som kör samma min film efter film efter film och inte bjussar på nåt skådisvärde överhuvudtaget. Dock måste jag ge honom att han faktiskt gör en riktigt bra insats i den här rullen som Elliott Ness, mannen som fick i uppdrag att sätta dit Al Capone (filmen bygger alltså på en sann historia). Och om Costner är bra som Ness är Robert De Niro fantastisk som Capone. Han glider runt och är farligare än alla Gudfaderfilmer tillsammans och frustar och spottar och beter sig och är galnast, charmigast och farligast i en klockren kombo. Vill också minnas att detta var lite av Sean Connerys comeback till de stora filmerna igen efter ett par års limbo efter att han lagt av som Bond. Och Connery är givetvis briljant som Ness stenhårde sidekick. Filmen är spännande och underhållande från start till mål och vi får mängder med actionsekvenser samtidigt som vi får en hyfsat korrekt bild av vad som faktiskt hände där i Chicago under Capones maffiastyre. Icke heller att förglömma är Andy Garcias mycket fina insats som stenhård sidekick till Costner. Det här är en riktigt hederlig 80-talsklassiker som stått sig mycket väl mot tidens tand. Har du inte sett den än är det tjänstefel.

/Surskägget

@@@@
Det är bara att ställa sig upp, ge honnör och rätta sig in i ledet. En riktigt bra film av en riktigt bra filmskapare från det härliga 80-talet. Håller klockrent än idag
/Vrångmannen

Tjuren Från Bronx

@@@@

Tung klassiker från Scorcese/De Niro i sobert svartvitt foto som målar upp en stundtals mörk bild av en man med många demoner. De Niro gör naturligtvis en fantastisk insats som Jake La Motta, eller Raging Bull som han kallades när han boxades. Jake kämpade sig som så många andra boxare upp från ghettot till berömmelse och pengar från boxningsringen där han gjorde sig ett namn på att kunna ta mer stryk än nån annan innan han vann antingen på knock-out eller poäng (har fått för mig att Stallone baserade Rocky Balboa på Jake La Motta men orkar inte kolla upp om det stämmer eller inte). Men Jake hade alltid maffian efter sig och de tjatade många år på att han skulle lägga sig så att de kunde vinna stora pengar på honom. Han gick till sist med på det men det gick inte bättre än att det kom fram och han blev bannlyst från sporten. Sedan hankade han sig fram som barägare och ståuppkomiker. Ja du läste rätt. Ståuppkomiker. Nej, han var inte speciellt rolig. Scorcese bestämde sig tidigt för svartvitt då han ville fånga rätt brutala boxningsscener och var orolig att allt blod skulle bli för mycket för publiken om det visades i färg. Detta ger dock en speciell stämning till hela filmen och den tjänade helt klart på att inte göras i färg. De Niro åt upp sig rejält för att spela La Motta som gammal och tränade ner sig till stenhård ung boxare för de yngre åren. Men han fångar även La Mottas svängningar från busig och charmig till iskall våldsman som inte tvekade att ge sig på sin fru. Filmen kom ut 1980 och fångar mer 70-talets filmstuk än 80-talets glättiga, men oavsett är det en given klassiker i varje filmsamling.

/Surskägget

Labyrinth

@@

Jennifer Connelly i sin första huvudroll blott 16 år gammal. Hon spelar 15-åriga Sarah som ska barnvakta sin lillebror men önskar bort honom till onde vättekungen. Vad hon inte räknar med är att vättekungen skickar ut sina vättar för att hämta lillebrorsan till vättarnas land. Sarah måste bege sig ut på en spännande och farofylld resa för att hämta hem sin lillebror som hon trots allt älskar. Jim Henson är för alltid kung för att ha skapat mupparna men med båda sina långfilmer som inte har med mupparna att göra (The Dark Crystal och den här) så lyckas han inte riktigt. Svårt att sätta fingret riktigt på vad det är som gör att det inte funkar för fantasin och magiska karaktärer finns det gott om i bägge filmer. Men tempot är lite segt och till och med ungarna tycker det blir lite långdraget ibland. David Bowie stod för soundtracket och som tack för det fick han rollen som vättekungen. Men han är helt klart bättre bakom micken än framför kameran.

/Surskägget

En Fisk Som Heter Wanda

@@

Kritikerrosad som fan när den kom och räknas väl idag som en av 80-talsklassikerna. Men nej nej nej. Folk hade fel då och de har fan fel nu. Gillade den inte speciellt mycket alls när den kom och led mig igenom en sittning till för inte så längesen. Ja komikergeniet John Cleese har skrivit manus och producerat etc men det blir fan inte roligare för det. Enda anledningen till att det inte blir en etta i betyg är Kevin Klines insats som den helt gaaaaalne lönnmördaren Otto som faktiskt är riktigt kul stundtals. Resten – not so much.

/Surskägget

The Sure Thing

@@@

John Cusacks fjärde film totalt och första huvudroll är en tydlig fingervisning om vilken typ av filmer och karaktärer Cusack skulle komma att jobba med under större delen av 80-talet innan han svängde in på mer dramatiska typer av roller och karaktärer. Här spelar han collegegrabben Gib som får en inbjudan av sin gamla high schoolpolare Lance (Anthony Edwards) att komma ut till Kalifornien över jullovet där Lance pluggar. Byta vinter och snö mot sol och värme? Låter kanon. Och inte nog med det. Där på andra sidan USA lovar Lance att det väntar en skitsnygg brud som inte vill annat än att ligga med Gib. Det är ” a sure thing”. Så med miljoner tonårshormoner i kroppen bestämmer sig Gib för att dra iväg. Kruxet är att han har väldigt lite pengar och därför måste dela bil och därmed bensinkostnader med någon. Denna någon visar sig vara Alison (Daphne Zuniga) lika pryd och prydlig som Gib är slafsig och kåt. En road trip med ett omaka par kan bara sluta i en serie av katastrofer längst vägen (bäst i den genren är fortfarande Raka Spåret Till Chicago) för att innan eftertexterna rullar sluta med kärlek och vänskap. The Sure Thing är inget filmiskt mästerverk på något sätt men Cusack är buscharmig och har bra kemi med Zuniga som lyckas undvika de flesta klichéfällor i sin tolkning av fröken Plugghäst. Småroligt och småbusigt och lite halvromantiskt.

/Surskägget

Transylvania 6-5000

@@

Tramsigt och flamsigt egentligen men samtidigt stundtals briljant och hysteriskt roligt. Vi får Jeff Goldblum, Jeffrey Jones, Geena Davis, Carol Kane, Ed Begley Jr och Michael Richards i en komedi om vampyrer och varulvar i Transylvanien. Goldblum är som alltid en ren fröjd att skåda, mer naturlig skådis får man fan leta efter. Han borde vara minst lika stor som Robert Downey Jr (okej fine, Goldblum har både Jurassic Park och Independence Day under sitt bälte men han borde vara mer affischnamn än han är). Jones och Kane är alldeles för speedade för sitt eget bästa och Richards visar vilken snubbelkung han kan vara. Men frågan är om inte Joseph Bologna (som du typ aldrig sett i nåt trots att han är med i hur mycket som helst) snor hela showen som galna Frankensteinaktige professorn som blir galen och ond så fort han kliver in i sitt laboratorium men lugn och snäll när han kliver ut från det. HAHAHAHAHAHA! Scenen när han går fram och tillbaka och blir ond och snäll och ond och snäll och ond och snäll på millisekunder är otrolig. Bara det är värt att se hela filmen för.  Busig med hjärtat på rätt ställe men med ett manus som behövt lite mer finlir.

/Surskägget 

Gotcha!

@@@+

Anthony Edwards är för alltid känd som stackars Goose, sidekicken till Tom Cruises galna Maverick i Top Gun. Men här i Gotcha är det Edwards som har huvudrollen i en riktigt klassisk actionkomedi som bara kunde göras på 80-talet när öst och väst spionerade på varandra och inte skydde några medel för att komma åt varandras hemligheter. Edwards spelar Jonathan, en collegekille som mer eller mindre i förtexterna etableras som en smart snubbe som är kung på ett spel på college som heter Gotcha som går ut på att jaga varandra med paintballpistoler. Egenskaper som kommer passa honom väl när han senare i filmen blir inblandad i en tvättäkta spionkomplott och tvingas undvika kommunistiska lönnmördare i Östberlin. Skälet till att han hamnar i Östberlin efter att ha kört en vanlig sommarsemester i Paris heter Sasha (Linda Fiorentino) som lurar honom att smuggla ut en grej för hennes skull. Grabben är ju kär för tusan! Inte nog med att Edwards och Fiorentino har fin kemi, actionscenerna är spännande och de små komiska inslagen riktigt roliga så är soundtracket helt underbart. Se titellåten nedan.

/Surskägget 
PS. Filmen hette "Pang! Pang! Du är död!" på svenska, hahahahahaha! 80-talet. Bäst.

Teen Wolf Too

@

Lååååååååååååååååååååååååååååångt innan Jason Bateman blev den kärvänlige komiker vi känner och älskar idag fick han i uppdrag av Hollywood att ta sig an uppföljaren till Michael J. Foxs komedihit Teen Wolf. Om ettan är lite sådär (även om den har sin charm hehehehe) är tvåan katastrof. Varulvsdesignen är ungefär tusen gånger fånigare än i ettan (vilket säger en hel del) och ramhandlingen är boooooooooooooooring. Det visar sig att Batemans karaktär är kusin till Fox’s från ettan vilket räcker som förklaring till varför han plötsligt omvandlas till varulv. Istället för high school är det college det kretsar kring men karaktären är fortfarande en nörd som blir tuff som varulv. Inget nytt under solen och vi får alla vara glada för att Bateman gick vidare i livet och slapp dessa b-rullar.

/Surskägget

Crimes of Passion

@@@

80-talets mest udda film? Ja kanske. Kathleen Turner spelar kvinna som har framgångsrikt jobb om dagarna men som på nätterna klär ut sig till China Blue och prostituerar sig i de sunkigaste kvarteren i stan. Anthony Perkins är predikant som svettigt springer runt just dessa dekadenta kvarter och ömsom ber till Gud att straffa alla syndare, ömsom står i runkbåsen och stirrar på stripporna. Bruce Davison spelar snubbe som äger en butik som reparerar radios och teveapparater men som tar extraknäck om nätterna som en sorts privatdeckare. Dessa tre karaktärers öden vävs samman i en artsy fartsyfilm som innehåller en hel del intressanta scener (scenerna där Davisons karaktärs äktenskap som sakta faller isär framför våra ögon är alla riktigt klockrena vad gäller dialog och utförande) med scener som mest är bisarra och lätt överflödiga (typ alla med Perkins). Filmen räddas av att skådisarna gör fina prestationer. Perkins som svettigt och läskigt predikantäckel är fantastisk trots att hans scener i sig känns som om de hörde hemma i en helt annan film. Det finns ingen riktig styrning och det hoppas mellan ett vardagsdrama om ett förhållande på dekis med en sorts sexthriller. Resultatet är onekligen sådär, men som helhet är filmen tillräckligt intressant för en trea.

/Surskägget

Popeye

@

Robert Altman fick i uppdrag att regissera filmversionen av Karl-Alfred med Robin Williams i huvudrollen. Vilken miss. Altman älskar att låta 5 000 grejer ske i bild hela tiden samtidigt som alla skådisar ska prata i mun på varandra jämnt. Detta funkar kanon i ensemblefilmer som t ex Mash som Altman gjorde men inte när man ska översätta en busig tecknad karaktär som blir stark av spenat till vita duken. Williams är kanon som Karl-Alfred och går runt och muttrar för sig själv mest hela tiden precis som Karl-Alfred gör i de tecknade filmerna men det hjälper inte när Altman låter alla andra gå runt och muttra hela tiden också. Efter fem minuter känns handlingen superrörig och efter en kvart har man tappat allt intresse. När eftertexterna rullar har man ingen aning om vad man sett egentligen. Jag har nu faktiskt sett filmen tre gånger (en gång som barn, en som tonåring och en nu i vuxen ålder) och jag kan fortfarande inte berätta handlingen. Det enda jag vet är att jag tyckte den var lika dålig alla tre gångerna.

/Surskägget

Karate Kid 2

@@@

Ännu en stor hit som fick sig en given uppföljare. Ralph Macchio var nu närmare trettiostrecket än tjugostrecket men såg fortfarande ut som sexton så att spela tonåring var fortfarande inga problem. Tvåan knyter snyggt an till ettan genom att börja där ettan slutade, nämligen under karateturneringen som Daniel (Ralph Macchio dårå) vinner. Vi får se honom vinna med Transparken och plocka upp sin pokal innan filmen spolar fram sex månader i tiden när mr Miyagi får brev från Japan. Hans far ligger för döden och han måste åka hem. Problemet är att hans gamle vän Sato vill slåss på liv och död för att rädda sin heder som han anser att mr Miyagi kränkt för en sisådär 40 år sen. Daniel hänger med och vi får ett romantiskt karatedrama tro det eller ej. Nya tekniken är Trumtekniken som Daniel måste lära sig för att sedan använda i slutet. Inte lika visuellt spektakulär som Trantekniken men förmodligen lika usel i verkliga livet. Men hej, det är 80-tal och vi köper allt det där. Sedan får Daniel tjejen och Peter Ceteras ”Glory of Love” drar igång till eftertexterna. Fantastiskt.

/Surskägget

Crocodile Dundee 2

@@@

En av 80-talets absolut största biohits måste givetvis få en uppföljare. Knappt hade Hollywood räknat klart allt klirr i kassan för Paul Hogans megadundersuccé om den snälle och enkle djungelsnubben Mick ”Crocodile” Dundee innan det var dags att ta sig an del två. Och lika givet var det väl att det var dags att ta sig tillbaka till vildmarken. Om ettan mycket handlade om kulturkrocken när en enkel snubbe från bushen hamnar i stora, stora New York handlar tvåan till stor del om när en bunt storstadssnubbar hamnar i bushen. Men det är inte vilka snubbar som helst. Det är en bunt gangstrar som Dundee måste lära en läxa. Så medan de tror sig jaga honom i vildmarken är det egentligen han som jagar dem. Ungefär samma typ av skämt som i ettan men lite sämre. Inte riktigt samma filmmagi som i ettan men det var det väl ingen som räknade med heller.

/Surskägget

80-talsvecka

I vår evigt pågående serie om 80-talet där vi betat av High School, Action, Thriller, Leading Ladies, och Komedier (samt en bunt andra 80-talsfilmer, sök för bövelen) har vi faktiskt råkat missa lite rullar här och där som kanske, kanske inte borde petats in i några av de tidigare kategorierna. Därför kommer under veckan en bunt 80-talsfilmer.
/Surskägget

Apornas Planet (1968)

@@@

”Get yer filthy paws off me you damn dirty ape!” Hahahahaha Charlton Heston visade apskrällena var skåpet skulle stå trots att han hängde upp och ner i ett nät omringad av en miljard apor som – hör och häpna – kunde snacka och verkade minst lika intelligenta som Heston själv (och med tanke på hur han på senare dar uttalat sig som ordförande för NRA så var nog aporna mer intelligenta). Mig veterligen var detta också första gången en apa och en människa blev kära och kysstes på film (King Kong var visserligen kär i sin dam redan på 30-talet men hon hyste ju inga känslor tillbaka och kyssande var det verkligen inte tal om). Grundstoryn är väl annars lika klassisk som filmen. Tre rymdresenärer (med Heston som kapten) är på väg tillbaka till jorden när de kraschlandar på en annan planet. En ”apornas planet”! De blir tillfångatagna och lyckas till sist fly bara för att inse att – hjälp – de är inte på en apornas planet, de är på jorden! Stor chock för både Heston och publiken. Rulla eftertexterna.

/Surskägget

D-Tox

@@

Stallonerulle som vi inte ressat här än (annars har vi väl prickat in det mesta). Den här kommer från hans mindre intressanta tidiga 00-tal när han mest var en föredetting innan han sparkade igång sin karriär igen med trogna vapendragarna Rocky och Rambo. Sen kom förstås The Expendables och Stallonehysterin var tillbaka på nästan samma nivå som på 80-talet. Men jag glider runt på sidospår. Här spelar Stallone en snut som efter att hans fru mördats av seriemördare hamnar på specialhispa för andra utbrända snutar. Självklart ligger stället väldigt ödsligt till mitt ute i den karga vinterviltmarken utan några direkta kommunikationer mot omvärlden. Snart nog visar det sig att det faktiskt härjar en seriemördare på plats. En av snutarna är alltså mördare. Och inte vilken mördare som helst. Samma seriemördare Stallone jagat! Spännande värre alltså. Eller nja. Det är det väl inte egentligen. Finns väl inget direkt fel med rullen men inget direkt rätt heller. Standard hela vägen utan överraskningar eller pulshöjare.

/Surskägget

Rock of Ages

@@@
Jag har allmänt svårt för musikaler (undantaget är Blues Brothers) och kände trots Tom Cruise, Malin Åkerman, Paul Giamatti, Catherine Zeta-Jones, Russell Brand och Alec Baldwin i rollerna ingen sådär superpepp inför denna rulle. Det stora plusset låg dock i att man omarbetat gamla 80-talshårdrocksdängor till att passa storyn (eller rättare sagt anpassat storyn utifrån dessa rockklassiker) och två timmar 80-talshårdrock är ju trots allt något som ligger mig varmt om hjärtat (sen att de inte hade med någon W.A.S.P.-låt vet jag inte om jag förlåter dem för). Grundstoryn kretsar kring småstadstjejen Sherrie (en ytterst trevlig ny bekantskap i Julianne Hough som gjort lite film tidigare men inget jag sett) och småstadskillen Drew (Diego Boneta) som både hamnat i L.A. i jakten på berömmelse. Istället får de jobb som serveringspersonal på hippa rockklubben Bourbon Bar i väntan på att bli lika kända som superduperrockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise) som själv sparkade igång sin karriär back in the day på just Bourbon Bar. Eftersom att det är en musikal är det mesta gjort med glimten i ögat och handlingen tvingar hela tiden in de mest absurda situationer bara så att karaktärerna har något att sjunga om. Men hey, sånt är konceptet och det är bara att köpa. Hough och Boneta har bra kemi (samt bra sångröster) medan övriga mer namnkunniga skådisar ger bra tyngd till birollerna (om än sämre sånginsatser). Cruise är sjukt rolig som den överdrivet divige Jaxx som är helt bortkopplad från världen och bara lever i sin egen verklighet, och Giamatti återhållsamt bra som snikne managern. Gillar man 80-talet är detta en grym nostalgitripp både musik- och klädmässigt och det är bara att njuta. Vrångmannen däremot, han gillar inte 80-talet.
/Surskägget

Batman: The Dark Knight Returns Part 1 & 2

@@@@

Frank Miller är idag mest känd utanför serietidningskretsar som snubben som skrev/tecknade Sin City och 300 som till slut blev riktigt bra filmer. Men långt innan vare sig Sin City eller 300 hade Miller redan revolutionerat serietidningsvärlden genom att lyfta den döende titeln Daredevil till nya försäljningsrekord och framförallt genom att släppa miniserien The Dark Knight Returns där han på allvar gjorde Batman till en livsfarlig antisuperhjälte som man inte kunde annat än älska (även om inte Christopher Nolans filmer Batman Begins, The Dark Knight och The Dark Knight Rises är baserade på The Dark Knight Returns är stämningen, känslan och karaktärerna mer eller mindre rakt av snodde därifrån). Inte nog med att Miller hade skrivit ett smart, politiskt och actionspäckat manus han (tillsammans med Klaus Janson och Lynn Varley) hade dessutom ritat den snyggaste serietidning som någonsin släppts. Nu efter närmare trettio år har D.K.R. äntligen blivit film (eller ja, två filmer dårå). Man har följt Millers story och vision noggrant och verkligen lyckats ge liv åt serien. Filmens animeringar är baserade på Millers stil men utvecklade så att det inte blir en kopia rakt upp och ner. Om alla animerade superhjältefilmer var så här bra skulle jag aldrig glo på annat.

/Surskägget

Superstar

@@@

Tidig Will Ferrellrulle som inte är en Will Ferrellrulle utan en Molly Shannonrulle. För de av er som inte är bekanta med Molly Shannon är hon, liksom Ferrell, gammal SNL-skådis som här har gjort långfilm av en sina mest älskade karaktärer - den evigt kåta och alltid positiva high schooltjejen Mary Katherine Gallagher vars signaturreplik är att utbrista i ”superstar” så fort hon gör nåt coolt (eller som hon tycker är coolt). Hehehehe. Det här är okej. Inget komiskt mästerverk på nåt sätt men det finns mycket, mycket kul. Shannon är en otrolig komedienne och fan nästan bättre på fysisk humor än Jim Carrey. Kolla in henne när hon snubblar runt i den här och garva ihjäl dig. Ferrell har en dubbelroll som coola high schoolkillen Sky Corrigan (som Shannons karaktär givetvis är kär i) samt, och håll i dig nu, Jesus! HAHAHAHAHA! Kanske en rulle mest för de inbitna SNL-fansen, men här finns en hel del godbitar så passa på att se den om du kommer över den.

/Surskägget

The Ugly Truth

@@

Katherine Heigl är producent på tevekanal som är på dekis. För att locka lite tittare anlitar bolaget machomannen och totala mansgrisen Gerard Butler. Gissa om Heigl och Butlers karaktärer inte alls kommer överens? Gissa om tittarsiffrorna åker upp i taket? Gissa om Heigl och Butlers karaktärer börjar gilla varandra? Gissa om de blir kära och får varandra på slutet? Om du svarat ”nej”, ”förmodligen inte” eller ”inte en chans” på en enda fråga här ovan har du aldrig sett en romcom i ditt liv. Som straff måste du se You’ve Got Mail tio gånger på raken.

/Surskägget

The Curious Case of Benjamin Button

@@

David Fincher kommer för alltid vara en av mina favvoregissörer trots att han egentligen inte presterat nåt av vidare intresse senaste decenniet (Panic Room, Zodiac, SocialNetwork, Girl With The Dragon Tattoo, samt Benjamin Button som ni får läsa om här). Det är inte så att dessa filmer är dåliga. Däremot är de inte så mycket mer än en axelryckning. Vi snackar allt mellan två till tre timmar ”ja, det där var ju jävligt snyggt men ganska trist”. Det är tillräckligt välgjort (Fincher är fan kungen på att göra visuellt snygga filmer) och med tillräckligt duktiga skådisar för att intresset ska hållas uppe men lite för segt handlingsmässigt med många scener Fincher borde lämnat på klippgolvet. Benjamin Button är väldigt typisk för Finchers 2000-tal på det sättet. Skitsnygg med en lysande Brad Pitt och en underbar Cate Blanchett (samt många fina biroller från en bunt hel- och halvkändisar) men med en story som borde berättats på 90 och inte närmare 170 minuter. En stor bit av filmen (typ 30-40 minuter) är ett rent sidospår som vare sig utvecklar karaktärerna eller har med ramhandlingen att göra och därmed skulle kunna skippats helt. Varför slänger man med det när man trots allt har sån stenhård koll på film som Fincher har? Hursomhelst kommer han alltid tillhöra min topp-tio-lista på grund av Seven och Fight Club. Sen är det bara att hålla tummarna att han en vacker dag lyckas få ur sig ännu ett sådant mästerverk. Vrångmannen höll väl i stort med.

/Surskägget

Trance

@@@@
Filmskaparen Danny Boyle (Shallow Grave, 28 Days Later, Trainspotting, Sunshine, Slumdog Millionaire.. allt det där, allt det där) verkar ta sin CV på största allvar. Hans filmer är oftast högst personliga, visuellt slående, popcornunderhållande men med en smula samhällskritik och framför allt så står han för alstren till hundra procent, oavsett hur det går för filmen rent kommersiellt. Genrer blandas ogenerat och det är ofta oförutsägbart, om inte alltid spännande så engagerande och fascinerande. Det är nog dessa signum som gör honom så framgångsrik och samtidigt intressant som konstnär i det rörliga mediet. Trance platsar klockrent in i Boyles nästan fläckfria CV och är en mycket spännande thriller om konststöld, svek, kärlek och hypnos. Jag måste säga att ramhandlingen inte lockade mig ett dugg men efter att ha sett filmen så är jag egentligen inte förvånad över att jag gillade den. Att berätta något mer om filmen vore att göra den en skamlig otjänst. Försök även att undvika trailern, även om det alltid frestar. Att se Trance med så lite förhandsinfo som möjligt är grejen. Det gjorde jag. James McAvoy, Rosario Dawson och Vincent Cassel i huvudrollerna. Manus av John Hodge (Shallow Grave, Trainspotting) och Joe Ahearne (nya Doctor Who-serien).
/Vrångmannen

The Wolverine

@@@

Första Wolverinefilmen var sådär. Många luckor och ett ganska obefintligt manus. Hade därmed inga större förhoppningar på tvåan tills jag såg trailern. Delvis baserad på Chris Claremont och Frank Millers miniserie om Wolverines äventyr i Japan verkade detta kunna vara allt ettan borde varit. Och även om tvåan är betydligt bättre än ettan är det fortfarande långt ifrån lika bra som X-Menfilmerna. Tycker de skulle vågat luta sig ännu mer på Claremont/Millers miniserie och i princip filmatiserat den rakt upp och ner. Här får vi istället ett par sekvenser som drar ner rejält på tempo och intresse och en skurk som faktiskt känns lite halvt ofarlig och töntig (trots att han nästan lyckas döda Wolverine, bara en sån sak). Tricket med att låta Wolverine delvis och tillfälligt förlora sin läkeförmåga är bara ren och skär lathet från manusförfattarnas sida då det ger dem en enkel förklaring till att Wolverine nu inte är lika farlig och att han faktiskt skulle kunna dö (ungefär som att man låter Stålmannen tappa krafterna av kryptonit, när han är helt osårbar blir det inte spännande, men å andra sidan är det inte speciellt kreativt). När Wolverine dessutom återfår sin förmåga i precis samma sekund som han behöver den som mest gör att man önskar att man kört manuset en vända till i manusmaskinen. Allt som allt en helt okej actionrulle vilket inte är tillräckligt bra när det kommer till Wolverine. Filmer om honom ska vara sjukt bra, inte bara okej.

/Surskägget

The Paperboy

@

Den här dyngusla rullen fick massa spaltmeter i pressen för nåt år sen på grund av två scener. 1. Nicole Kidman kissar på Zac Efron. 2. Nicole Kidman gör en Sharon Stone och visar musen. De här två scenerna gjorde man stor sak av överallt och det blev som sagt mängder av press (och som vi vet all publicitet är bra publicitet). Vad man glömde nämna var att det här är en så sjukt usel film att marknadsförarna givetvis började snacka om att Kidman kissar för det finns inget annat att snacka om. Mängder med scener (som kisscenen) är helt överflödiga och storyn i sig så simpel och trist att man klurat ut allt som ska hända redan efter trettio sekunder. Regissören Lee Daniels (Precious) drar på alla artsy fartsyväxlar han kan och lyckas därmed helt och hållet förstöra filmen då hans ”konstnärliga” klipp, överdubbningar och övertydliga allusioner mest är skrattretande. Faktum är att skådisarna (Kidman, Efron, Matthey McConaughey, John Cusack) alla gör strålande insatser och kan hålla huvudet högt. Tyvärr för dem hjälper det inte hur bra de än är när allt annat är ren och skär smörja. Och nej, Kidman visar inte musen om nån nu trodde det. Billigt PR-trick och inget annat.

/Surskägget

Du Gör Mig Galen

@@@

Dramakomedi som var nominerad för alla möjliga Oscars i de tunga kategorierna och där Jennifer Lawrence till slut vann för Bästa Kvinnliga Huvudroll. Rent generellt hyllad unisont i pressen och femmorna haglar. Jag gillar den här typen av filmer som handlar om skeva människor som snubblar genom livet och bara försöker hitta sin plats i världen. Och visst är den här rullen bra. Ingen femma på nåt sätt. Men absolut bra. Framförallt Bradley Cooper i huvudrollen är strålande och om någon i den här filmen borde fått en Oscar så var det helt klart han (istället var det Daniel Day-Lewis som vann för Lincoln och även om jag inte sett den än så gissar jag att det förmodligen var välförtjänt då Day-Lewis är Mr Method Actor). Överlag är detta en film som ska ses om man uppskattar bra skådisar som gör bra ifrån sig. De Niro är kanske lite på gränsen till att bli en kliché av sig själv, men det är väl risken när man varit med i matchen så länge som han har varit. Ingen extraordinär film på nåt vis, min gissning är att man till stor del glömt den om ett par månader, men en underhållande och förtjusande liten film så länge man har den på ögat.

/Surskägget

Man of the house

@@@

Det räcker med att titta på affischen för att man ska veta EXAKT vad som kommer hända och hur det kommer gå till (drog handlingen för frugan på 10 sekunder medan förtexterna rullade utan att någonsin sett filmen innan och hade rätt till 99%) (missade på att jag trodde den skulle öppna med en större actionscen än den gjorde) (actionscenen kom typ fem minuter in i filmen och var inte så stor den borde varit). Tommy Lee Jones är grinig gammal Texas Ranger som ska skydda fem glada cheerleadertjejer. Kulturkrock anyone? Komiska händelser baserade på udda relationer? Ja självklart. Ändras både Tommy Lee Jones och cheerleadertjejernas syn på världen efter att ha bott i samma hus några dagar och därmed haft chans att upptäcka nya sidor hos sig själva? Men givetvis. Klichéerna haglar varje sekund genom hela filmen. Men det levereras garv på garv på garv också. Ibland är det skönt att se nåt familjärt och den här täcker helt klart in det behovet.

/Surskägget

Hansel & Gretel: Witch Hunters

@@@

En busig bagatell.

/Surskägget

PS. Vrångmannen var vrångare än tre vrånga vrångisar när han såg filmen.

Jack The Giant Slayer

@

Bryan Singer vad gör du? Fine, jag fattar att det här är en actionrulle för barnen och att den är baserad på en urgammal saga så jag vet att den kommer vara hyfsat snäll och fylld av klichéer, men varför slänga in de fulaste CGI-monster vi sett i en så pass högbudgetrulle som detta ändå är? Dinosaurierna i första Jurassic Park är en miljard gånger snyggare animerade än jättarna titelns Jack ska slåss mot. Du har ett par riktigt duktiga karaktärsskådisar i de större birollerna (Stanley Tucci, Ian McShane), en tvättäkta superstjärna i Ewan MacGregor och en het nykomling i Nicholas Hoult (som spelar Jack). Ändå blir det aldrig spännande, det tänder aldrig till och klichéerna har klichéer. Nej, det här var så uselt så vi glömmer att du någonsin gjorde det här och sätter allt vårt hopp till att du gör nästa X-Menrulle precis så bra som den ska vara. /Surskägget

@@@
En busig bagatell.
/Vrångmannen

PS. Surskägget var surare än tre sura surisar när han såg filmen.

Invictus

@@@

Clintan regisserar Morgan Freeman i rollen som Nelson Mandela och koncentrerar sig kring Mandelas första tid som president för Sydafrika. En tid som naturligtvis inte var lätt för Mandela som på något mirakulöst sätt skulle hela en svårt sårad nation och som skulle fungera som en sorts vägledning för vart Sydafrika skulle ta vägen in i framtiden efter årtionden av svår apartheid. En del av svaret visade sig vara det Sydafrikanska rugbylaget som genom att göra bra ifrån sig i VM kunde ena landet (Matt Damon i rollen som lagkaptenen). Clintan regisserar som vanligt med stadig hand. Det är inget tjafs, inga onödiga scener, inget hokuspokus utan enkelt, effektivt och bra filmberättande utan krusiduller. Det lyfter aldrig till de magiska nivåerna i just det här fallet, men vi får en intressant inblick i Mandelas liv och i Sydafrikas problem och svårigheter under den här tidsepoken och vi får det presenterat på ett underhållande sätt. Räcker helt klart till en trea med plus i kanten.

/Surskägget

What to expect when you’re expecting

@@@

Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Elizabeth Banks, Brooklyn Decker, Anna Kendrick, Chris Rock, Dennis Quaid och Rebel Wilson är en ganska stadig line-up i en klassisk romcom där vi får följa mängder med olika par som i slutet visar sig hänga ihop på ett eller annat sätt. Vi har sett det förr och vi kommer att se det igen. Just den här filmen fokuserar som titeln mycket riktigt antyder på graviditeter, förlossningar och barn. Lite romantik, lite skratt, någon tår för den som gärna grinar till den här typen av filmer, lite feelgood, lite spex och lite bus och en udda karaktär som är knäpp men snäll. Allt det där, allt det där.

/Surskägget

State of Play

@@

Russell Crowe är journalist som gräver i ett mord som politikern Ben Affleck möjligen ska eller inte ska ha gjort. Rachel MacAdams hjälper Crowe att gräva. Det är Washington och politik och tunga tuffa stråkar för att vi ska förstå hur tufft det politiska spelet är. Ett par andra bra skådisar dyker upp (Jason Bateman, Jeff Daniels, Helen Mirren, Robin Wright) i mer eller mindre stora biroller. Det var ganska spännande när jag tittade på det. Inget extraordinärt men okej. Idag, ca 6 månader efter att jag sett den minns jag den knappt. Det var en trea då, men minns man inte en film får den bara maximalt tvåa i betyg.

/Surskägget

Sällskapsresorna

Sällskapsresan

@@@@@

Till min stora förvåning har vi inte recenserat svensk films största epos genom tiderna, nämligen sällskapsresefilmerna (dit man även kan hävda att Repmånad hör hemma trots att vi saknar Jon Skolmens karaktär Ole, samt att Lasse Åbergs numer riksbekanta karaktär Stig-Helmer Olsson heter något annat i Repmånad). Hög tid att sätta tänderna i dessa klassiker med andra ord. Sällskapsresefilmerna kom till för att Lasse Åberg (regi, manus och huvudroll) och producenten/medmanusförfattaren Bosse Jonsson tyckte sig kunna se tydliga samhälleliga mönster som var både fascinerande och humoristiska. Repmånad var som sagt den första filmen som på ett roligt vis tog upp ett massfenomen, men det var först med Sällskapsresan 1980 som Åberg/Jonsson fick fullträff. Närmare 3 miljoner såg den på bio(!) vilket är en otrolig siffra (nästan 40% av svenska folket) och sedan dess har väl i princip alla i Sverige som är 10 eller äldre sett filmen både en och två gånger. Filmens stora charm är förstås att den prickar så jäkla rätt. Alla som någonsin varit på en charterresa känner genast igen alla karaktärerna och alla situationer karaktärerna hamnar i. Detta beror delvis på noggrann research (Åberg/Jonsson träffade mängder med researrangörer som fick dra ena storyn efter den andra) och delvis på Åbergs geni att omvandla detta till en film som driver OM men inte MED sina karaktärer. Med stort hjärta och stor värme låter Åberg Sverige få träffa Stig-Helmer, nördarnas nörd, men ser alltid till att vi skrattar med Stig-Helmer och inte åt honom. Som perfekt motpart får vi norrmannen Ole (Jon Skolmen som sagt) som alltid har det senaste inom all teknik och som är lika framåt och pratig som Stig-Helmer är reserverad och tillbakadragen. Ett perfekt komiskt par i samma klass som Helan & Halvan var födda och givetvis skulle det komma uppföljare på detta. Har du inte sett den här har du förmodligen legat i koma sedan 1979 och vaknat upp igår.

/Surskägget

Sällskapsresan 2: Snowroller

@@@@

Efter sommar kommer vinter och det var väl nästan givet att del två skulle ta upp svenskarnas hysteri med alpresor. Personligen ger jag även denna film en femma i betyg, men det enbart på grund av nostalgiska skäl då jag mellan 1984 och 1993 åkte ner till alperna på skidsemestrar varje vinter och mer än en gång såg just denna film på bussen på väg ner. Återigen har Åberg/Jonsson fångat in alla karaktärer och alla händelser klockrent. På sätt och vis är det som att titta på en dokumentärfilm. Tro mig alla de resor jag åkte på hade nästan alla inslag som i filmen. Men som ni ser är det ”bara” en fyra i betyg och det beror på att om jag räknar bort nostalgifaktorn så är tvåan inte lika bra som ettan. Vilket inte är så konstigt. Ettan är och förblir Sveriges kanske bästa film genom tiderna (Bergman kan dra ett gammalt lakan över sig). Stig-Helmer på skidor bjussar givetvis på en hel del knasigheter, och precis som i alla sällskapsresefilmerna får vi även en hel del politik och fifflande, dryga och snorkiga affärsmän (vilka vi skrattar ÅT och inte med). Åberg har alltid ett helt berg patos i sina filmer och sparkar givetvis uppåt och står upp för den lille mannen på gatan som i verkliga livet är chanslös mot hjärtlösa riskkapitalister men som på film får tjejen och alltid är vinnaren när eftertexterna rullar. Mycket värdig uppföljare och den film i serien jag sett flest gånger.

/Surskägget

Sällskapsresan 3: S.O.S

@@@

Så var det dags att sätta på sig spanarglasögonen och ta sig en titt på seglingen. Svensken har älskat sin segling i många, många år (redan vikingarna tog långa seglatser världen runt) och givetvis uppstår det mängder med humor när man skickar ut folk på sjön som inte har där att göra. Påminner på sätt och vis om Göta Kanal, men Åberg lyckas särskilja sig från den filmen återigen på grund av Stig-Helmer och det stora hjärta med vilket hans missöden förvandlas till framgångar medan de på papper framgångsrika affärsmän och skrupelfria politiker som vanligt blir dragna vid näsan och åker dit så att det visslar om det. Stig-Helmer och Ole hamnar efter en osedvanligt blöt maskerad på en pråm som kör ut med dem långt ut i skärgården där de till slut blir räddade av en av Oles kvinnliga vänner som i sin tur råkar vara vän med rik/dryg/snorkig affärsman som har hus och ö där ute i skärgårdsmiljön. Det tittas både på segling, motorbåtar och den bofasta skärgårdsbefolkningen och alla knasiga situationer som man kan hamna i ute på vattnet. Trots att jag inte alls varit ute i segelbåt speciellt många gånger i mitt liv känner man lätt igen karaktärerna vilket varit Åbergs största styrka genom alla filmer. Igenkänningsfaktorn är därmed hög och humorn med.

/Surskägget

Sällskapsresan 4: Den ofrivillige golfaren

@@@

Efter segling var det nästan lika givet att nästa film skulle handla om golf, ungefär som det var givet att alpresor följde på solresor. Stig-Helmer blir den här gången genom en slump indragen i ett vad mellan rik/dryg/snorkig affärsman (som dessutom driver det bolag som satte det bolag där Stig-Helmer jobbat i konkurs och därmed gjort stackars Stig-Helmer arbetslös) och ännu en av Oles många kvinnliga bekanta som har vänner i affärsvärlden (dock är alla kvinnorna alltid reko och skrattar ÅT affärsmännen och inte med dem). Stig-Helmer ska på en vecka lära sig spela golf och sedan gå en 18-hålsrunda med affärsmannen för att bevisa tjejens tes att affärsmannen är sämst i världen på golf. Detta leder till att Stig-Helmer hamnar i Skottland och blir upplärd av före detta golfproffs. Slutet är givet – den goda sidan vinner över den onda. På vägen är det många golfklubbor som ryker.

/Surskägget

Hälsoresan

@@

Den absolut svagaste filmen i serien. Visserligen var den betydligt bättre nu när jag såg om den för tredje gången än den var första gången när jag såg den på bio. Möjligt är att Åberg var lite för sin tid här och att stora delar av igenkänningsfaktorerna kom ikapp oss först nu 10-talet år efter filmens premiär. Hursomhelst driver Åberg med alla möjliga healare, hälsogurus och bantningsmetoder som alla försöker profitera på de överviktiga i vårt samhälle men ger även en liten känga åt vår snabbmatskultur och menar rätt och riktigt att vi kanske får skylla oss själva att vi blir feta när vi vräker i oss chips, ostbågar, pizzor, hamburgare, korvar och annat onyttigt stup i kvarten. Oavsett lyfter filmen aldrig riktigt och det är många sekvenser som bara är raksträckor i väntan på nästa spännande kurva eller backe. En okej rulle på alla sätt och vis, men hade kanske behövt en vända eller två till på manusstadiet.

/Surskägget

The Stig-Helmer Story

@@@@

Avslutande delen i sällskapsresefilmerna är den första och enda som inte tar upp ett samhälleligt massfenomen utan istället enbart koncentrerar sig på just Stig-Helmer. Trots att vi följt honom nu i fem filmer vet vi egentligen inte så mycket om honom. Lite smådetaljer (han älskar tåg, jobbat på brödrostfabrik många år, har moderskomplex) har släppts här och där genom de fem tidigare filmerna men nu är det dags att lära känna honom på allvar. Ole ställer några frågor om Stig-Helmers förflutna vilket gör att Stig-Helmer börjar berätta om hela sin uppväxt med koncentration kring tonåren och den första kärleken som aldrig blev av då hon hastigt och lustigt flyttade från stan. Ole ger sig fan på att de ska hinna Stig-Helmers gamla flamma och filmen är växlande berättad mellan dåtid och nutid där det hela tiden kommer fram ny info om Stig-Helmer och hans första kärlek (fantastiskt spelad av Ida Högberg i sin första filmroll som blåser mängder med liv, charm och personlighet i denna karaktär). Det här är en underbar feelgoodfilm som också är en nostalgisk resa tillbaka till 50-talets Stockholm som fångats fantastiskt i både kostym och dekor. Hatten av för Lasse Åberg som avrundar sin filmserie med en av de starkaste filmerna i serien.

/Surskägget

The Conjuring

@@@@
Jag sket nästan på mig.
/Vrångmannen