fredag 28 september 2012

Spring Breakdown

@@
Här har vi en komedi jag önskar var bättre än den var. Med superroliga Amy Poehler och Rachel Dratch (båda från SNL) som tillsammans med indiedrottningen Parker Posey spelar en trio tjejkompisar som inte direkt var de populäraste på college och som femton år senare i livet...fortfarande inte är superpoppis är det här en kanonidé på papper (fan känns som att den meningen var lite väl krångligt formulerad men jag tänker ju inte radera och börja om nu när jag skrivit den) som aldrig lyfter. Posey blir skickad av sin chef guvernören (helgalna Jane Lynch du sett i biroller i allt från Talladega Nights, 40 Year Old Virgin, Role Models och Glee) till en Texashåla där årliga spring break (jänkarnas variant på våra finlandskryssningar) ska hållas och guvernörens dotter ska till. Guvernören vill förstås att nån håller ett öga på dottern så hon inte ballar ur. Givetvis är det våra tre hjältinnor som spårar, då framförallt Amy och Rachel. Det bjussas friskt på skämt hela tiden och det är många stora garv, men problemet är att Posey inte är komiker på samma nivå som Amy och Rachel. De hade behövt Kristen Wiig eller nån annan med samma potential för att detta skulle kliva upp några rejäla nivåer. För oss SNL-fans är det dock en given rulle i samlingen. Se upp för Will Arnett och Seth Myers i två helt galna småroller hahahahahaha!
/Surskägget

onsdag 26 september 2012

Battleship

@@
Storsvulstig actionstänkare som vill vara en ny Transformersfranchise (Hasbro, leksaksbolaget som säljer Transformers säljer även spelet "Sänka Skepp" eller "Battleship" som det heter på engelska, så ja, det här är en film baserad på ett gammalt spel som går ut på att sänka motståndarens skepp) men som förhoppningsvis aldrig får nån uppföljare. För att göra det lite spännande slänger man in en bunt utomjordingar som kommer för att invadera jorden. Av nån anledning bestämmer sig utomjordingarna att slåss till havs. Precis på samma ställe som amerikanske och japanska flottan har en gemensam övning. Som av en slump. Det skjuts och sprängs och sprängs och skjuts och volymen ÄR SÅ HÄR HÖG FÖR ANNARS KANSKE FOLK SOMNAR FÖR MANUSET SKREVS AV DAGISBARN MED KRITA PÅ ASFALT EN REGNING DAG NÄR FRÖKEN GICK PÅ MUGGEN. Actionspektakel som det här har man ju inga förväntningar på men lite manus och lite karaktärer kan man väl få bland allt pangpang? Nåja, det är högt tempo och Alexander Skarsgård är med (och dör efter en kvart) (oj spoiler) (hoppsan) vilket är lite kul och det skjuts och sprängs massor. Dessutom får vi Brooklyn Decker (från Adam Sandlers Just Go With It) som är inihelvete läcker. Pangpang och Decker räcker till en tvåa. Knappt.
/Surskägget

@
Här kommer Bulten i Bo, han är snäll och gla'...jaaaaaa han är snäll och gla'!
/Vrångmannen

Gone

@
Jättesöta Amanda Seyfried (en dag kommer hon börja svara på alla mina mail, brev, sms, nattliga telefonsamtal och de tusen röda rosorna jag skickar varje vecka och inse att det är HON OCH JAG!) måste välja bättre filmer än så här framöver. Det här så bedrövligt. Gud. Det ska vara en spännande thriller där Amanda har blivit överfallen av en galning och nu är hon övertygad om att han har kidnappat hennes syster för att komma åt Amanda. Ni hör ju. Istället för att bara kidnappa Amanda om han nu vill få saken ur världen. Det enda som gör filmen sebar överhuvudtaget är att fotot som är skitsnyggt i sin enkla fulhet. Ja ni hörde mig. Filmen utspelar sig i Portland och man har lyckats fånga en grådaskig stämning där staden blir som en egen karaktär av smuts, tristess och fulhet. Snyggt fotat helt enkelt. Amanda gör det hon kan av sin roll men den är så tunt skriven (precis som resten av manuset) att det helt enkelt inte är görbart för att få det intressant. Stort sömnpiller där allt är givet från förtexterna och framåt.
/Surskägget

@
Är det någon där? Hallå? Eko...o...o...o...
/Vrångmannen

The Raid: Redemption

@@@@
The Raid är en larvigt ball indonesisk actionrulle på crack. Letar du efter tunga intriger, lugn romantik och flerdimensionella porträtt så har du kommit alldeles åt galet vilse. Människoliv är värda ”a buck o’ five” här och våldsamt ös är i centrum. Handlingen är som tagen ur tevespelet du alltid vill spela. Rama (karismatiske Iko Uwais) är SWAT-teamledare och tar med sig sin grupp superpoliser till ett höghus i den värsta delen av stan. Huset skall raidas då det högst upp bor en ökänd och bindgalen knarkkung som länge hållt stan i ett järngrepp. Väl inne och högt upp inser Rama och company att de vandrat rakt in i en dödsfälla. De måste fly för att inte slitas i stycken av tusen arga pundare och gangstrar. Hahahaha! Ja, det här är rackarbajsarös från början till slut. Påhittiga slagsmål, nerviga shoot outs och ett adrenalinanfall sällan skådat. Ok, det kanske blir ett slagsmål för mycket här men hellre ett för mycket än för lite som vi säger i branschen! Walesiske regissören Gareth Evans gillar Die Hard och kampsportrullar. Han gillar också att filma i Indonesien (förmodligen för att det är billigt). The Raid är först och främst en ren actionfilm men den är bitvis riktigt spännande också och man har svårt att gissa sig till hur det hela ska sluta. Gareths förra film från 2009 heter Merantau Warrior och den måste jag se typ i förrgår.
/Vrångmannen

@@@
Fullt ös medvetslös mest hela tiden. Mellan alla slagsmål och shoot-outs bjussas det på en hel del tät och tryckande stämning där varje mörk korridor kan vara nästa dödsfälla. Precis som Vrångis skriver är det lite tevespelskänsla där verklighetsförankring slängs ut genom ett fönster så länge ett slagsmål kan se coolt ut. Att jag inte är lika lyrisk beror på två saker: 1. Den version jag fick tag i hade textats av en blind analfabet vilket definitivt förstörde upplevelsen när man hälften av gångerna fick gissa sig till vad fan de snackade om. 2. Det blir för mycket av det goda. Slutslagsmålet mellan en av huvudskurkens toppsnubbar och två snutar mal på och på och på och på och det tycks aldrig ta slut. Efter ett tag har man tröttnat på att se dem spöa skiten ur varandra speciellt eftersom att det är typ samma slag och sparkar hela tiden. Så är det i många av actionscenerna också. Det blir för monotont och för länge. Med det sagt är den absolut sevärd och kul att se en rulle där man inte på förhand känner till skådisarna och alltså inte har en susning om vem som överlever eller ej.
/Surskägget

Looper

@@@@
Året är 2044. Det är bara 30 år kvar tills tidsmaskinen uppfinns. Den blir snabbt olaglig men används ändå av stora kriminella gäng. De skickar tillbaka folk de vill bli av med  till 2044. Där väntar det en ”Looper” (inhyrd mördare) som skjuter ihjäl offret så fort det, bakbunden med säck över huvudet, materialiserar sig. I en mörk och våldsam framtid där allt och alla går att hitta så är detta ett perfekt sätt att spårlöst göra sig av med någon. Joe (Joseph Gordon-Levitt sminkad att se ut som en ung Bruce Willis) jobbar som en Looper och står plötsligt en dag öga mot öga med sitt 30 år äldre jag (Bruce Willis) som blivit skickad tillbaka i tiden av maffian för att bli mördad av sig själv som ung! Looper är cool och annorlunda sci-fi med både hjärta, muskler och hjärna. Regissören och manusförfattaren Rian Johnson (lysande high school-noirrullen Brick och mysiga misslyckandet The Brothers Bloom) har här skapat en modern klassiker och jonglerar intrig, karaktärer och action som en mästare. Något negativt då? Filmen sackar tyvärr en smula i mitten men på det stora hela så är det här en av de bättre sci fi-thrillers som gjorts på flera år. Smart spänning alltså som också kräver lite mer engagemang av dig som åskådare än de flesta blockbusterfilmer i sommar/höst. Paketerat så här smaskens så är det lättare gjort än sagt.
/Vrångmannen

söndag 16 september 2012

Knarkvecka 1 1/2: Scarface

@@@@@
Vi avrundar vår vecka (eeeeh...hehehehehe två å en halv vecka snarare) med knarktema med att ressa den ultimata knarkfilmen ever! Al Pacino i sin livs roll som fattige exilkubanen Tony Montana som reser sig från slummen och blir knarklangarnas kung. Genom hot, våld, charm och tur går Tony från att inte ha något alls till att ha allt han kan tänkas ha. Men ingen blir knarkkung utan att trampa på en del tår och ju längre tiden lider desto mer gangsters är det som vill se Tony död. Filmens sista tio minuter är dels filmhistoria, dels ren filmmagi. "Say hello to my little friend." KABLAM! Hehehehe. Brian De Palma i registolen har i mina ögon alltid varit "lillbrorsan" till "storebrorsorna" Coppola, Spielberg, Lucas och Scorcese men har faktiskt levererat en hel del bra filmer genom åren. Dock aldrig något som är ens i närheten av Scarface. Här klickade det på alla plan och filmen är ett rent jävla mästerverk rakt upp och ner. Tonys uppgång och fall har fascinerat generation efter generation och kommer fortsätta att göra så många årtionden framöver. Knarkveckan - over and out!
/Surskägget

@@@@@
Klassiker.
/Vrångmannen

Knarkvecka 1 1/2: Casa de mi Padre

@@@@
Hahahahahahaha! Will Ferrell har lyckats igen. Lite samma stuk som Tarantinos/Rodriguez satsning på grindhouse cinema med filmer som Planet Terror, Death Proof och Machete tar man här det steget lite längre. Till att börja med pratar alla, även Ferrell, spanska. Ferrell lärde sig spanska enbart för rollen, och då egentligen bara uttalet, replikerna ska han ha memorerat fonetiskt. De jänkare som spelar jänkare i filmen pratar spanska med sådan superamerikansk brytning att det givetvis bara blir roligt. Storyn är en klassisk hårdkokt grindhousestory där Ferrells storebror kommer hem till ranchen i Mexiko efter några år utomlands i USA. Med sig har han sin vackra, blivande fru (Genesis Rodriguez) - och visar det sig mängder med kokain han ska kränga iväg. Problemet är att han har snott både kvinna och knark från Mexikos knarkkung nummer ett, den onde Onza (Gael García Bernal). Snart nog dyker Onza upp och kräver tillbaka det som är hans. Skottlossningarna kan börja! Casa De Mi Padre beskrivs bäst som Tarantino möter Bröderna Marx. Det är stundtals stentuff dialog och granitskarpa karaktärer som hamnar i superblodiga shoot-outs samtidigt som det stundtals är helgalen Will Ferrellkomedi på högsta nivå. Båda delarna är lika snyggt gjorda. När det är action är det verkligen action och när det är dags för humor är det briljant komedi. Det här är helt enkelt den mest geniala och samtidigt mest idiotiska film som gjorts. Definitivt inte för alla, men en given kultklassiker.
/Surskägget

@@@
Långt ifrån Ferrells bästa men bitvis riktigt kul och idén är helt sjuk. Tyvärr orkar man inte fylla hela (den korta) långfilmslängden med kalasinnehåll men sevärd som sagt. Ett måste för fansen men nog lite för weird för dig som gillar din lite mer "vanliga" men galna komediunderhållning.
/Vrångmannen

torsdag 13 september 2012

Knarkvecka 1 1/2: Under Ytan

@@@
Ingen knarkvecka är väl komplett utan lite svensk film? Va? Den är det? Ju mindre svensk film desto mer komplett? Jaha. Jaja. Men det skiter väl jag i nu när jag väl börjat skriva på den här (andra svenska knarkfilmer får väl sägas vara Snabba Cash som vi ressat och Dom Kallar Oss Modstrilogin som vi inte ressat, och typ allt Beppe Wolgers gjorde). Under Ytan är faktiskt riktigt bra för att vara en svensk film. Persbrandt är tuff och hård i rollen som knarklangaren Roffe, och eftersom att filmen gjordes 1997 hade vi inte hunnit tröttna på att se honom i ALLA svenska filmer som någonsin producerats som fallet är idag (plus att undertiteln för Hamilton 2 "Men inte om det gäller din dotter" är så fånig så man trodde Späckgänget gjort en parodi på Hamilton först). Johanna Sällström (RIP) visade även hon prov här på att hon var en duktig skådis och gör en kanonprestation som knarkande Sandra som vill ta sig ut ur knarkträsket. När hon lyckas kliver Roffe in och drar ner syrran Jannika (Tove Appelqvist) istället vilket gör att Sandra måste bekämpa Roffe. Daniel Fridell med Sökarna och 30:e November (två rätt så usla skräpfilmer) i bagaget visade att han faktiskt var kapabel att göra bra film (och slog till igen ett par år senare med Dubbel-8 som är gravt underskattad). Kontentan av kardemumman? Drugs are bad mmmkay?
/Surskägget

@@@
Minns den här som överraskande bra och stark. Blev helt chockad att Daniel Fridell halvt rott hem ett sånt här projekt i land. Johanna Sällström (RIP) visade här att hon var en av sveriges bästa när det begav sig och mår du inte dåligt efter att ha sett den här så är du på ett kattkafé i Tokyo med åtta kattungar i knät och de har bytt ut den lilla kaffekoppen mot en GROGG!
/Vrångmannen

onsdag 12 september 2012

Knarkvecka 1 1/2: Bright Lights, Big City

@@
Hehehehe, vi var inte riktigt klara med knarkveckan meeeeeen har inte riktigt hunnit att skriva ner recensionerna. Anywho! Michael J. Fox var kungen av komedi på 80-talet. Megasuccé i teveserien Fem i Familjen och sedan megasuperdupersuccé i Tillbaka till Framtiden 1-3. Som en del andra komiker (Tom Hanks, Jim Carrey) kände Fox sedan att han ville visa upp lite av sin dramatiska ådra och gjorde Light of Day med Joan Jett (underskattad rulle som blev megaflopp) och så denna lilla rulle som var en sorts Less Than Zero fast i New York istället för LA. Även Bright Lights, Big City floppade hårt och recensenterna bad Fox att undvika titlar med ordet "light" framöver. Fox spelar Jamie, en kämpande författare som jobbar som researcher på dagarna åt ett högt ansett bokförlag och som på nätterna studar runt i djungeln av New Yorkklubbar hög som ett hus på kokain tillsammans med polaren Tad (Kiefer Sutherland). Han missköter sitt jobb i och med att han ständigt är bakis och chefen hotar honom hela tiden med sparken. Som om det inte vore nog är han olyckligt kär i sitt ex (min ex-fru Phoebe Cates) som blivit fotomodell och numera skiter i Jamie. Problemet med filmen är att den saknar ett visst fokus och att den är ca 20 minuter för lång. Många scener på jobbet hade vi kunnat skippa och istället koncentrerat oss mer på Jamies allt större kokainintag. Fox gör ett bra jobb men vi vill ju se honom som Marty McFly. Okej rulle men inte mer.
/Surskägget

måndag 3 september 2012

Knarkvecka: Training Day

@@@+
Denzel Washington är veteransnuten som ska lära upp nykomlingen Ethan Hawke. De jobbar som civilsnutar och jagar knarklangare på LA's mindre säkra gator och torg. Ganska snart visar det sig att Washington är lite knäpp och verkligen sätter Hawke i klistret gång på gång. Det visar sig också ganska snart att Washington har en egen agenda som inte går ut på att göra staden mindre knarkfri för de skattebetalande hederliga människorna han ska skydda och tjäna. Dialogen och kemin Washington och Hawke mellan är kanon. Man köper deras karaktärer direkt och de känns verkligen som kött och blod. Det ligger en nerv och spänning från första till sista bildrutan och för det mesta lyckas manuset undvika de flesta fallgropar för att inte bli ännu en standardrulle. Dock är det filmen sista kvart eller så som drar ner betyget en smula då det där blir väldigt standard-vi-har-sett-det-förr. Synd för hade slutet varit en smula mer originellt hade det här utan tvekan varit en klockren fyra. Washington vann en Oscar för sin roll vilket kanske var lite överdrivet, men fine, snubben gör ju en grym insats (dock inte lika bra som Depp i Blow från samma år).
/Surskägget

@@@@
För jävla skitbra och tät snutthriller. Allt det där som Surskägget säger (förutom att Denzel inte skulle ha varit värd en Oscar...), allt det där.
/Vrångmannen

Knarkvecka: Traffic

@@@@
En av mina favoritfilmer från en överlag mycket intressant och produktiv regissör - Steven Soderbergh. Vi får följa tre olika handlingar där knark har en central plats i varje historia. Det handlar om smugglingen av knark, missbruket av knark och försöken att politiskt stoppa knark genom lagstiftning. Soderbergh använder olika färgfilter för varje handling så det blir busenkelt att hålla isär dem, samt att det blir jävligt snyggt visuellt. Handlingarna vävs in i varandra men det innebär inte alltid att karaktärerna träffas eller ens känner till varandra. Soderbergh lyckades få med en bunt duktiga skådisar till den här. Michael Douglas, Catherine Zeta-Jones, James Brolin, Don Cheadle, Benicio Del Toro, Topher Grace, Erika Christensen, Dennis Quaid, Albert Finney, Luíz Guzman, Salma Hayek och Miguel Ferrer gör alla riktigt bra i från sig i större och mindre roller. Del Toro knep t o m hem en Oscar för Bästa Manliga Biroll. Soderbergh lyckas också med konststycket att göra en film om knark utan att vifta med pekfingrar eller glamorisera användandet. Han håller sig neutral och låter oss som publik själva avgöra om vi vill heja på Douglas när hans familj imploderar i överdoser och jävligheter eller om vi istället hoppas på Zeta-Jones som tar över den mördade makens knarkimperium för att behålla sin dyra livsstil. Snygg och smart film som tål många sittningar.
/Surskägget